Svart

Hur svart ser ut? Svart är tomrum, avstånd, saknad, tystnad. Svart är gata, natt, hopplöshet.

Svart är ögat som hatar.

Svarta är orden av hat som löper som rinnande snusränder över tangentborden när näthatarna spyr sin svarta galla.

Svart är natten hos den ensamstående mamman som sitter gömd i en svart lägenhet, en källare, eller ett hus i skogen med brandtrappan dit modern och de knäpptysta barnen förs i en svart bil längs bakvägar i natten.

Svart är hela himlavalvet när en mamma mördas.

Svart är också brösten i alla barnen som tänder eld på pappers-korgarna i skolorna. Svarta är fåglarna i bröstet på barnen som är rädda när de går till skolan, svarta krypen som kryper i ögonen på barnen som är rädda när de går hem. Svart som det sugande vattnet i sjön utan botten längst in i skogen är det i barnen som aldrig vet när de öppnar dörren till hemmet vad som ska möta dem där. Svart som fågelns öga med tårar är det i barnen som aldrig vågar sova.

Svart.

Barn.

Det brinner i skolan igen. Varför gör de så här? Dumma barn.

Nu ska vi lära er lite vett. Se hur det blir med papprena vita, nu är de svarta, tycker ni det är bra? De vita fina papprena. De vita fina väggarna. Den vita fina skolan. Nu är den alldeles svart.

Så säger man till barnen som har svarta bröst, svarta fågelögon med svarta kryp i, när de sjunker i svarta skogsjön.

Se hur dumt det är, tycker ni inte. Att skolan blir svart, blir bara en hög grus. En sådan fin skola.

De nedbrunna, drunknade, svärtade barnen säger ingenting. Bara ser på rektorns skor. På eftermiddagen tänder de på igen. Lågorna som slukar det vita pappret. Brandlarmet som går. En skola håller på att skadas. Papper förstörs. Kom, kom fort. Förstörda barn förstör en vit fin skola. Fy så dumt. Nu måste vi ta i med hårda handskar.

Trösta barnet nu, ge det en kaka

seså sluta nu, torka tårarna, gråt inte mer

titta skallran här, dockan där, brumbrumbilen

nylonstrumpan in i munnen

munkavlen

örfilen

seså sluta nu

se framåt

och barnet torkar

och så springer vi ett varv till

knip i bröstet, gonggong i hjärnan

gråt inte mera nu

Bebisen gråter, spring ett varv till, ta barnet på en biltur, ge barnet en kaka, ge den store killen en whisky, flickan en peng, här ta en kaka, ta en sup

Sup

och så sitter barnen där bakom skolan och dricker öl och äter kakor när de är lessna

Jag måste säga det igen

det finns många ensamma barn därute under fyrverkerihimlarna

tonåringar som sitter ensamma på sina rum

barn ingen ringer

unga som aldrig åker iväg på festival

barn som aldrig räknas

jag vet inte hur vi ska ringa dem, hur vi ska öppna världen därute för dem

jag vet bara att det är det som gör mest ont i mig

den där ensamheten mitt ibland oss

kanske är det detsamma med fattigdomen mitt i välståndet

inget gör så ont som skammen som viker ner en blick

den som inget har som står framför den som har och vill blunda sig bort

Människor dör och hjärtan brister. Vi faller och reser oss

om och om igen.

En dag gör vi det inte.

När vi förlorar kan vi vinna något annat. Mod.

Mod är inte coachernas rapp med piskan

på marknadens dansbana.

Det kommer att bli bra

klart det kommer att bli bra

Skulle vi sitta här i natten och höra hur de bryter sig in i källaren och säga till barnen

så här är livet

att bli slagen i skolan är också livet, den starkaste överlever

näsblod, magkramp

som om vi inte vore människor, vars styrka och succé

på denna planet varit just det sociala samarbetet

starka tillsammans

Jag stickar några fler vantar

skriver några fler ord

berättar att klockan är halv fyra på natten och jag har vaknat häftigt utan att veta varför

men att det nog är porten som ryckts upp igen

att jag sitter här i storstan en skarp vinternatt och tänker på

att du är på vårdjobbet

att jag snart ska till vårdjobbet

att du just nu är en sådan där bokmärkesängel

där du sitter vid någons sängkant, håller en hand

och så himlen ovanför oss

träden som står tysta och starka runt oss

fullmåne i Sverigenatten

Vad drömde vi om när vi var små, kanske vågade oss in hos syon?

Fingrar som vägledde oss bland de små häftena med yrken som Frisör, Djurskötare, Kock.

Där tog det liksom stopp. Allt annat var liksom sakerna på NK, bara något våra ögon svepte över, vidare mot PUB.

Det var på den tiden EPA fanns. Och varuhusen hade billiga lunchserveringar på andra våningen där gamla skönt sjangserade servitriser portionerade upp maten medan de rökte. Så minns jag det och det var väldigt trevligt, sådär som att här var också vi välkomna, kunde slå oss ner, en plats för alla. Men jag vet inte om vi någon gång åt där. Mamma tog kanske en kaffe, vi fick dela på en Zingo, så var det nog. Men det var trevligt. Som en fest. En lördagsfest. Hela livet tändes upp och allt var möjligt mitt i den där klunken Zingo och mamma i fina lördagskläder och hon hade portmonnän med sig.

Jag kommer alltid minnas portmonnän i guld

med en fågel på utsidan

inuti en spegel

för små flickor att titta i, drömma sig bort

det har aldrig funnits mycket pengar i den, några två- och tioöringar kanske

och den gamla femöringen som ligger där ännu

barndomen som ligger så långt bort

mamma i kappa och hatt och tjocka nylonstrumpor

vad har jag drömt om?

det skulle glimma på något sätt, det var det finaste, skina

en jacka i rött lack, en mössa i svart björnskinn

och skärpet skulle vara brett och blankt med spänne i guld

jag skulle ha en egen hund

en cirkushäst

och så portmonnän i guld

var kväll lade jag den på en stol bredvid sängen

Hur blev det sedan?