Recensioner Min kärlek har stannat mest hos er

Min kärlek har stannat mest hos er- biografi om kvinnokämpen Anna Johansson-Visborg, släpptes 12 dec- 2018.

Utdrag ur helsida Recension Dala-demokraten 31 januari 2019

: “Jane Morén har gjort ett imponerande arbete, noggrann research i arkiv och med intervjuer, det har blivit en mycket omfattande biografi om Anna Johansson Visborg, (1876 – 1953) den beskriver även ett stycke svensk nutidshistoria från en tid som numera ingen talar om.”

“Jane Morén är journalist, författare och fotograf och hon skriver ett lätt, flytande språk som man tar till sig, det är liv och passion i hennes berättelse om Bryggar-Anna som hela sitt liv kämpade för att arbetarkvinnorna skulle få det bättre. Det finns engagemang i Jane Moréns skildring av Anna Johansson – Visborg, ett äkta engagemang som man rycks med i.”

“Det är en spännande bok att läsa, och alla bilder som Jane Morén lyckats rota fram från olika arkiv är fascinerade att få betrakta, det ger liv åt berättelsen, man kommer nära Anna och hennes kamp, känner hennes kämpaglöd och gläds med den!” “det är en stor och viktig kulturgärning hon gjort. Och jag är övertygad om att många fler kommer att ta sig an Anna Johansson – Visborgs arbete och skildra det på flera sätt. För är det något som socialdemokratin är fullkomligt utarmat på i dag så är det starka, solidariska förebilder!”

Utdrag ur recension BTJ-häftet 5/2019:

//…Författaren Jane Morén beskriver hur det moderna Sverige formats av hennes och andra kvinnors och mäns kamp för jämställdhet och rättvisa. Det är en mycket bra och intressant bok som lyfter fram en nästan bortglömd del av svensk nutidshistoria. Texten flyter fint och är rikt illustrerad med fotografier och teckningar.//” Lektör Anna-Karin Skoglund

Utdrag ur recension av Ingemar Nilsson, Norrländska socialdemokraten 4 feb-2019:
“Jane Morén lyckas i text och med historiska foton skildra en tid då Sverige förändrades i grunden. Över en miljon lämnade landet, samtidigt som industrin ropar efter folk och ett proletariat föds som allt eftersom kräver sin rätt i stort och smått. Organisering är ordet, och genom Anna Johansson får tidens larm en förgrundsgestalt. I kapitlet ”Den knutna näven” reflekterar hon: ”Det är arbetet som är källan till all rikedom och det är arbetarna själva som bör skörda frukterna av sitt arbete”.
Återkommande under läsningen av ”Min kärlek har stannat mest hos er”, förundras jag över energin, drivet, känslan som förmedlas att inget tycktes omöjligt, för Anna Johansson och hennes kamrater i kampen mot dåliga bostäder, underbetalt arbete och för människans värdighet. En annan värld är möjlig, var ledordet.” 

Imponerande och viktig

Monument över en kämpande entreprenör

Utdrag ur recension i Arbetaren mars 2019:

Jane Morén har i Arbetaren tidigare skrivit om olika tveksamma turer i samband med att stiftelsen som ägde semesterhemmet beslutade att avyttra det för ekonomisk vinning. Hon väjer heller inte för att beröra de etiska oegentligheter som kan ha uppstått i Johansson-Visborgs affärer under hennes livstid. Det fördunklar inte den respekt Morén har för Johansson-Visborgs gärning.

Det är lätt att bara hålla med Morén och i tacksamhet böja på huvudet inför ett sådant värv. För en kvinna som saknar det monument hon förtjänar skriver Morén fram ett mellan två pärmar, som Gunilla Thorgren gjorde för Ottar (Elise Ottesen-Jensen) 2011 i Ottar och kärleken. Morén koketterar inte med sina intryck eller sin författarröst. Hon skriver rakt. Samtidigt är prosan inkännande, men märkbart elastisk. Hennes bok är en som pekar på det enorma hål i historieskrivningen som den själv förtjänstfullt fyller. Det är alltid bland de bästa betygen som går att dela ut.

Jane Moréns berättelse lämnar dock plats för den uttänjda tanken, vilket är del av dess bedrifter. Den fackpampsanda som arvet efter Johansson-Visborg verkar ha förvaltats med finns att spåra redan i urspungsgestalten. Johansson-Visborg samlade på sig besvärligt närliggande uppdrag i både näringslivet och arbetarrörelsen och var en entreprenör i demokratiseringen långt mer än en demokratisk entreprenör (om en sådan nu är möjlig).

Det är som om Johansson-Visborg byggde det solidariska samhället samtidigt som hon bar på det frö som inte bara kommer att rasera det, utan också sudda ut spåren. Allt förändras, ingenting förändras. Vad var det egentligen som hände? Arbetarrörelsen byggde i stolt självgodhet ett demokratiskt parallellsamhälle som de sedan inlemmade i den existerande patriarkala samhällskroppen där det tids nog antog skepnaden av allt det som den kämpat emot. Det vara bara några få former som bestod, likt jugendkrusidullerna på de totalt (rut-)renoverade livsstilsfastigheternas fasader, detaljer som idag få märker eller förstår.

Endast det kollektiva minnesarbetet kan motverka den totala minnesförlusten. Och för det krävs kontinuerliga insatser likt den som Jane Morén förtjänstfullt presenterat.

Axel Andersson  tidningen Arbetaren 8 mars 2019