I senaste numret av KLASS lyfte vi Sonja Åkesson med en mycket fin essä skriven av Crister Enander.
För mig personligen har hon betytt väldigt mycket. Så här skrev jag om Sonja i numrets ledare. (nr 4-2019)

Sonja Åkesson. Hon som fick hela mig att jubla. Hon skrev från vårt håll, hon skrev vårt språk. Hon satte pennan i händerna på mig, för att också jag skulle. Jag blev modig, jag blev halsbrytande, jag blev full av kraft. Allt det åstadkom hon med sina ord på raderna i böcker jag läste.

Jag plockar fram ett sönderläst ex av Sonjas samlade dikter, utgivna av En bok för alla, det fantastiska bokförlag som idag tyvärr lagt ner sin produktion för vuxna.

I boken står: Från Mamma. Jag fick samlingen en julafton, det var tjockt med snö, himlen var decembermörk, och överallt började små lyktor lysa, gnistra, flämta fram.

Hej, här är jag, sa Sonja.
Hej, här är jag, svarade jag, henne.

Sonja skrev om verkligheten på ett sätt som ingen jag tidigare läst gjort. Vid denna tid var jag omedveten om, fast ändå visste jag instinktivt, att kulturvärlden var som ett stängt rum för såna som mig. Böckerna fanns att läsa på biblioteket, men språket, verkligheten och temat i de lyriksamlingar som recensenter höjde upp, exkluderade mig, restaurangkassörskan mig.